411px-Tiggare_Ångermanland_NM_1969I Danmark gjordes under 1600 och 1700-talet många försök med att försöka lösa dåtidens problem med alla fattiga människor som saknade bostad och sysselsättning. För dessa fanns i princip bara en möjlighet att överleva och det var att tigga. Det gjorde man oftast genom att bytta tjänster mot mat och husrum. Det kunde vara dagsverken av olika slag, men även vissa yrken såsom förtennare, knivslipare, kopparslagare, glasmästare m.m. växte fram. Bland dessa fattiga finner vi givetvis nattmännen och deras familjer.

Kung Fredrik II av Danmark försökte ta tag i problemet och i sitt sista regeringsår beslutade han om en förordning som skulle få bukt med tiggarna. Denna förordning, som trädde i kraft den 27 december 1587, innebar att alla de fattiga måste kunna identifieras på ett enkelt sätt. Detta skulle ske genom att de alla tvingades bära ett tydligt märke som var fastsatt på bröstet. Men vad innebar detta märke och hur såg det ut?

Själva utseendet eller färgen känner jag inte till men tecknet skulle innehålla de tre, fyra första bokstäverna i sockennamnet. Då kunde alla se om de fattiga befann sig i sin hemförsamling. Om någon dök upp med fel sockennamn skulle denne avvisas. Givetvis var det brottsligt att förfalska eller ta bort tecknet. Detta straffades hårt.

Det blev också förbjudet att tigga. Om nu någon tiggde eller inte bar rätt tecken så skulle man anmäla den personen till länsman. Likaså om de ”märkta personerna” befann sig utanför socknen.

Prästerna i varje socken skulle hålla register över de som blev ”märkta”, men de skulle också se till att de fattiga skulle få mat och dryck och annat som kunde betraktas som nödvändigt. En form av fattigvård infördes härmed.

Varje fattig person fick en ”god man”. Till denne skulle de infinna sig veckovis alternativt månadsvis. Till honom skulle man visa upp att man bar tecknet. Om någon avvek skulle vederbörandes namn läsas upp vid högmässan och eventuell kunde utmätning förrättas om det nu fanns något att utmäta.

Under 1700 talets mitt upprättades också tukt och manufakturhus som skulle ge de kringresande fattiga god uppfostran och viss utbildning. Dessa anläggs i Mön, Odense och Viborg. Ganska snabbt blir dessa tukthus i första hand straffanstalter för de kringresande som trotsar reglerna om att hålla sig inom sin sockengräns. Hit skickades också kringresande par som exempelvis levde tillsammans utan en kristlig vigsel, eller som av andra skäl skulle straffas.

De fanns dock vissa undantag från förbudet om att tigga. Kan det varit för att visa viss barmhärtighet? Några skulle få tigga under en begränsad tid. Under ett år skulle de som hade fått sitt hus förstört av brand kunna tigga. Likaså om man drabbats av skeppsbrott eller av pesten.

Systemet med märkning av fattiga kom aldrig att lösa fattigdomen.

Spread the word. Share this post!

About the author

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: