Slagsmålet urartade och slutade med dråp
Det måste ha gått mycket vilt till, tisdagen den 2 maj 1837 i Fjelsø. Eter att ha fått i sig stora mängder sprit hamnade några nattmänn i slagsmål med varandra. Detta bråk slutade med att Anders Olesen blir ihjälslagen
När man fängslades kunde man slås i järn och då var det sådana här järn som kunde användas. De på bilden är originalfängsle från Dalarna som användes under 1800 talet.
Året var 1837 och det var Maj månad, kanske den andra eller tredje dagen i månaden som det blev bråk i Fjelsø i samband med att mam drack stora mängder brännvin, vilket inte var helt ovanligt när några nattmän träffades. Bland de som var med vid detta tillfälle, enligt källorna, fanns min farmors morfars bror Christen Eliasen och hans käresta Hansine Jakobine Hansdotter. Den här gången blev det inte bara brännvinsdrickande. Bråk och slagsmål var heller inte ovanligt men den här gången blev det betydligt värre. Det började med misshandel av Andreas Olesen. Slagen mot hans huvud var så kraftiga så att han senare avled.
Andreas var född 1801 och blev bara 36 år gammal. Slagen skadade honom så illa att han avled den fjärde maj och begravdes några dagar senare, den 10 maj i Gedsted. Enligt vittnen var det tre män som misshandlade honom så hårt.
I Fjelsø kyrkobok beskrivs mordet så här: ”Andreas Olesen, en vandrare, tillhörande nattfolket, dog den 4 maj 1837 i Fjelsø av ett slag i huvudet, som tillfogats honom av (andra) hans flickvän i Klotrup.
Hur ska det uppfattas att prästen nämner just hans käresta, Hansine Jakob Hansdatter, som om det vore hon som hade dödat honom?
Andreas levde med flera kvinnor och förutom Hansine levde han med ytterligare 2 kvinnor. Med en av dem samt med Hansine fick han barn.
Kan det varit så att den som dödade Andreas hade fått känslor till Hansine och hon dessutom bejakat dennes uppvaktning. Det sägs att hon var en mycket vacker kvinna. Oavsett så vet vi att hon lämnade kvar sin lemlästade och döende man i en lada i Fjelsø och att hon dagen efter anslöt sig till mannen som misshandlat honom.
Vittnen berättar vidare att Andreas blir efter slagsmålet hjälpt av sin kvinna som binder några tygstycken runt hans blödande huvud och därefter söker skydd för natten.
Ett annat vittne berättar att Eliasen (bror till Johannes Eliasen, min farmors morfar) och hans kvinna Hansine Jakobine Hansdotter gick bort från slagsmålet eftersom det var avslutat. Anders Nørager följde efter dem och förklarar att den misshandlade var skyldig honom pengar och när han krävt återbetalning så blev han slagen av Andreas. Då hoppar Anders Nøragers son in i slagsmålet men hinner aldrig slå honom innan Andreas drar fram kniven och träffar honom i vänstra handens tumme.
Ytterligare ingående beskrivningar av slagsmålet kommer från vittnen vilket ändå slutar med att Anders Nørager och hans son Hans Andersen samt kopparsmeden Hans Rasmussen döms för att ha dräpt Andreas. De döms den 9 november 1837 av Rinds-Gislum herreders politiret, men domen överklagas till Landsoverretten i Viborg som tillkännager ny dom den 5 mars 1838. Även den domen överprövas av Högsta domstolen den 10 maj. Sonen Hans, då 23 år, och hans far Anders, 65 år döms till 2 års vistelse på Viborg Tukthus som de börjar avtjäna den 6 juni 1838. Jag har ännu inte hittat var och hur Hans Rasmussen fick avtjäna sitt straff.
Min farmors morfars bror Christen Eliasen och hans käresta Hansine Jakobine Hansdotter blir aldrig beskyllda och givetvis än mindre åtalade för att ha deltagit i slagsmålet. Christen kommer dock senare tillsammans med sin bror Johannes (min anfader) dömmas både för misshandel, stöld och som väntat även för lösdriveri. Mer om det i en annan berättelse.